Missbrukas yttrandefriheten på internet?

Yttrandefrihet är en rättighet och internet är ett utmärkt forum för befolkningen att göra sig hörd och komma till tals. Men jag undrar till vilken gräns och till vilket pris vi ska kunna utnyttja detta yttrandefrihetens laglösa landskap. Missbrukas yttrandefriheten på nätet? Och kan ett missbruk av yttrandefriheten hota demokratin snarare än att främja den?

Sedan bloggar slog igenom på internet så tycker jag personligen att yttrandefriheten och möjligheten till exponering av sig själv och andra har blivit för stor. För stor i den bemärkelsen att vilken information som helst kan spridas och inte kontrolleras eller regleras enligt något regelverk.

Oetiska framställningar är vardagsmat på nätet. Förtal, som är ett allvarligt brott med ibland fruktansvärda konsekvenser för den drabbade, har nästa blivit legitimt. Och det har blivit tydligare än någonsin varför YGL är så bra för att skydda medborgarna – när den används, vill säga.

Myndigheterna är maktlösa i kampen mot förtal och övergrepp på internet. Man kan inte göra något med de anmälningar som JK tar emot varje år gällande dessa brott på webbsidor, förutom att beklaga att deras fall faller utanför yttrandefrihetslagen. Men vem ska bedöma vad som är rätt och fel i en värld som tar sig förbi svensk lagstiftning?

Med missbruk av yttrandefrihet menar jag att främst bloggare tar sig sin givna frihet att yttra personliga åsikter, ofta utan syfte och eftertanke. Man kanske exploderar över ett regeringsbeslut, ett sportresultat eller ett personligt snedsteg av en offentlig person på sin blogg.

Inte sällan med ett målande språk och utsvävande åsikter grundat på det egna förhållandet till händelsen. Ganska snabbt kan dessa spontana åsikter spridas och växa till hat, om man får med sig tillräckligt många på vägen genom länkning och bloggkommentarer.

Detta kan tyckas harmlöst när det handlar om enskilda personer, men bilden blir en annan när ämnena blir allvarligare än märkeskläder och utekvällar på Stureplan. Offentliga personangrepp, egna brottsutredningar på bloggar och starkt kritiska politiska eller främlingsfientliga åsikter är inte okej.

Där faller idén om internet som ett främjande verktyg i ett demokratiskt samhälle. För någon form av lag bör vi ändå lyda under för att kunna skydda de som blir oskyldigt anklagade och uthängda på nätet. Yttrandefrihet handlar om att man ska få tycka vad man vill och stå för det, inte att man ska behöva sätta hela sitt privatliv på spel för att få yttra en åsikt.

Utnyttjandet av yttrandefrihet på nätet skiljer sig från den vi ser i vårt "riktiga" samhälle. I paragraf 5 i YGL står det att ”han bör uppmärksamma syftet mer än framställningssättet”. På internet är framställningen mer kraftfull än syftet. Jag vill tro att de flesta som yttrar åsikter via nätet, i synnerhet via bloggar, gör det för att de skapat sig en möjlighet att synas och höras. Inte för att de verkligen har ett meningsfullt syfte eller budskap att förmedla från början.

Yttrandefrihet på internet är en bra sak. Men utan skydd förlorar den lite av sitt syfte tycker jag. Lagstiftning behövs för att upprätthålla ordning i samhället. Internet är i allra högsta grad ett samhälle, men liknar mest ett laglöst land. Regler för internetanvändning borde vara en självklarhet och alla format som publicerar texter borde ha en ansvarig utgivare. I synnerhet bloggar.

Ett brott är alltid ett brott, oavsett var det utövas. Och den som begår brott ska kunna ställas till svars för det. Frihet under ansvar fungerar uppenbarligen inte här. Och jag tycker att denna frihet inte ska missbrukas. Vem och vad kan man lita på i så fall?

Jag hoppas att respekten för demokrati på internet inte förstörs av detta missbruk. Det är inte rätt att allt fler begår förtalsbrott, utan konsekvenser. Ordets makt är stor och tyvärr ser det ut som vi går en oetiskt resonerande framtid tillmötes. Jag önskar mig en värld där folk kan säga sin åsikt utan att skada andra.

Internet är ett kraftfullt verktyg i ett demokratiskt samhälle, men kommer avsaknaden av regler och lagar kanske snarare att hota demokratin i framtiden än att främjar den? Det återstår att se.

Stefanie Myrin

Att skriva- eller inte skriva av Michaela Hallak

Religionens yttrandefrihet i tidningar & på internet.

Yttrandefrihet ska vara att ha fria åsikter, utan att behöva kränga någon i form av hat, vrede eller okunnighet. Det är viktigt med en neutral inställning och att man samtidigt har en diplomatisk karaktär, till sitt skrivande.

Media har makten till att styra och skapa våra uppfattningar och tänkanden. För vad vet vi egentligen till exempel om olika religioner än vad vi hör och ser på teve och läser i tidningar idag? Av den bild media sänder ut så skapas på följande vis en viss etnocentrism hos oss. Det kan bli riskabelt, då man tolkar världen ur sitt eget perspektiv. Och ju längre bort en kommer från sitt eget revir, sitt eget ego, desto ”konstigare” blir folk enligt en själv, och desto mer anledning till att hålla dem borta ifrån sin vardag. Tyvärr så skapar vi redan nu murar emot våra närmaste grannsamhällen och grannländer på grund utav rädsla av det främmande och dels utav vår okunnighet.

När det kommer till yttrandefrihet så minns vi alla säkert Muhammed karikatyrerna i Jyllands- Posten september 2005, vilket väckte stora protester och rabalder. Syftet med publiceringen var just att väcka debatt kring press- och yttrandefrihet. I en utav avbildningarna såg man hur profeten Muhammed hade en bomb på huvudet. I en annan bild när han befann sig med två kvinnor i burka osv. Detta blev skandal på grund utav att de religiösa muslimerna kände sig förödmjukade och sårade. Den som publicerade bilderna visade ingen respekt, samtidigt som bilderna var kränkande samt motbjudande. Om man verkligen vill att pressen ska väcka en debatt kring pressfriheten varför inte skriva och publicera saker som skickar ut ett gott budskap? Varför smutskasta en religion som redan är så missförstådd runt om i världen? Vad egentligen är det för bild man får utav muslimerna? En annan artikel ur Aftonbladet ifrån 2009, står det hur Schweiz vill börja det nya korståget mot muslimer. Det är för det första en stor skillnad på muslimer och islam, vilket vi inte tänker på eller vet om. Folk drar oftast alla utför en kam och skapar tidigt en förutsatt mening. Det är egentligen kulturen som präglar länderna, skapar traditionerna, samt den skilda synen på religionen. Alla länder har var och en sina traditioner och seder.

Media publicerar och förvränger sanningen av det som vi läsare är mest fientliga över, så som krig, svält, kriminalitet, droger och bland annat också även religion. Sen när skickar religion onda budskap till folk? Religionen finns som en själslig vägledning åt oss människor. Men när man väl stöter på något främmande utifrån vad vi själva är vana vid så har människor en tendens till att bli misstänksamma och drar sig oftast tillbaka. Man måste acceptera och respektera att vi kommer stöta på andra kulturer och traditioner osv. till och med i vårt eget land.

Det är viktigt att man ska vara extra varsam med det man vill uttrycka sig om, speciellt om man inte är helt kunnig och vet hela historien. När man skriver något vare sig det är på Internet, eller i en tidning ska man alltid ha en logisk och förstående förklaring, till varför, på vilket sätt man inte håller med. Vi måste veta grunden till historien eller händelsen, innan vi talar eller skriver. Det är inte rätt att utnyttja sig utav yttrandefriheten och tro att man har rätt att uttrycka sig som man vill. För även det yttrandefriheten har sina avgränsningar.

Avslutningsvis ville jag bara tillägga att man har såklart rätt till att tala och skriva fritt, och just därför bör man välja sina ord nogrant. Religion är egentligen något så simpelt, det är bara vi människor som gör det till något komplicerat.

Om e-mobbning, av Rebecca

En historia som lika gärna kunde vara verklig…

Ett barn kommer hem från skolan och slår på sin dator. Det står Fetto på skärmen. Det står inte från vem men han vet. Känslan av maktlöshet gör honom galen. En tår trillar ner för barnets kind.

Några kvarter bort sitter två andra barn vid sin skärm och skrattar elaka skratt. Den ene pojken, Ivar skulle aldrig ha vågat säga något så taskigt i ”verkligheten” men Björn, han är cool och Ivar tycker att det känns mindre elakt att skriva något anonymt över nätet. Antagligen för att han slipper se reaktionen och ta ansvar för det som sagts, men så långt har inte Ivar tänkt än.

Maja sitter i ett trasigt hem i samma stad och skriver om allt hon tycker är jobbigt – på nätet. Hon har sin dagbok där. Maja skriver inte för någon speciell utan vill få ur sig allt det som hon inte kan prata med någon om: hur mamma dricker, alla bråken, att hon ofta är ensam och att ingen förstår. I skolan tycker hon att hon har fått konstiga blickar men hon har inte skrivit sitt namn så ingen kan veta. En dag kommer Björn, klassens cooling, fram till henne och säger: Kan man få lite öl av din morsa, äckliga jävla alkoholistunge! Maja vill sjunka genom marken och sakta förstår hon att han har läst hennes blogg. Hon ser allas blickar och hör hur de snackar bakom hennes rygg. Alla vet!

E-mobbning ökar

E-mobbing är vanligt idag och ökar eftersom allt fler unga har tillgång till den nya tekniken. Ett problem är att många ser internet som en bubbla, på låstas – en skyddad värld. Men internet är verkligheten i allra högsta grad. Jag tycker att det är viktigt att man talar om detta med barn och unga och får dem att förstå att det som skrivs, och bilder som läggs ut kan ses av många fler än det kanske var tänkt och skada mer – konsekvenserna av att inte se internet som ett verkligt forum kan bli stora.

E-mobbning, kan handla om att sno någons lösenord och skriva saker i personens namn, sprida rykten, lägga ut bilder, kränkningar, hot mm. Detta sker ofta på sidor som inte besöks av vuxna och kan därför ta tid att upptäcka, om det upptäcks alls. Så vad gör vi? Kanske är det läge att vara lite mer aktiv och lära sig mer om barns internetanvändning. Att prata om det i skolan i förbyggande syfte skulle också vara en bra idé.

Utmärkande för E-mobbning är att den, via internet och mobiler, även tar sig in i hemmet vilket tidigare vart en fristad för många mobboffer. Att tänka på när du blir, eller om du kanske redan är förälder är att placera datorn där hela familjen rör sig så att du kan ha uppsikt över vad som händer. Ha koll på vilka dina barns internetvänner är precis som deras ”vanliga” vänner. Och händer det något som inte går rätt till: Säg ifrån!

Internet är inte till för att vi ska få hänga ut och kränka varandra, internet är en möjlighet att få sin röst hörd – en möjlighet som inte borde missbrukas av någon. Vill man läsa mer om mobbning kan man gå in på http://www.friends.se

/Rebecca

Rätt eller fel att hänga ut dömda pedofiler?

Sexualbrott mot barn är ett av de grövsta brotten människor kan tänka sig. Få gärningsmän väcker sådan avsky och avsmak som pedofiler. Många anser att pedofiler borde fängslas livet ut, tvångskastreras eller helt sonika avrättas. Det pågår även en het debatt om huruvida man bör hänga ut dömda pedofiler för att skydda allmänheten. Att veta om en dömd pedofil bor i ens villaområde propageras nästintill som en rättighet.

På sidor som familywatchdog.us och kriminellt.com hängs pedofiler ut redan idag. Information om dömda pedofiler är både lätt att få tag på och att distribuera.

Men är det rätt väg att gå?

Jag tror inte att publicering av dömda pedofiler är den rätta lösningen. I lagens mening är man skuldfri när man suttit av sitt straff, man är fri att börja om på nytt. Den dömde pedofilen är alltså, precis som vilken annan brottsling, fri när den kommer ut.

Jag tycker inte att man borde förföljas efter att ha sonat sitt brott. Men jag tycker samtidigt att straffet ska stå i proportion till skadan brottet gjort sitt offer. Något det inte på långa vägar gör i pedofildomar.

Att registrera/hänga ut medborgare - dömda eller inte dömda - hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Varken internet eller media ska fungera som ett verktyg för en pöbelmentalitet. Vill vi ha ett samhälle med register? Och i så fall, varför bara pedofilen? Varför inte mördaren, rånaren eller våldtäktsmannen också...

Yttrandefrihet är frihet under ansvar, och vi bidrar alla med att förändra samhället. Det står ingenstans att samla redan officiella domar på samma webbplats är olagligt, så de nätansvariga gör inte i någon laglig mening fel. Att svartmåla och jaga en sexuell avvikelse minskar dock tveksamt förekomsten av den.

Om något möjligheten att kunna tala öppet om den.

När pedofilen är dömd är brottet redan begått och rättvisa skipad (i lagens mening). Varför lägga samhällsdebatten på en nivå som gör det svårare att hitta dessa personer innan de begår handlingen? Det kostar både samhället och offren mycket mindre än en häxjakt på redan dömda pedofiler.

Pedofiler är väl medvetna om att de har tankar som är förbjudna. De håller sin böjelse hemlig. Ofta är anhöriga till den dömda helt ovetande om pedofilens läggning. Det blir en skamfylld och förvirrande upplevelse att upptäcka att någon i sin närhet är sexuellt attraherad av barn. En avslöjad pedofil är blir utstött, någon som är värd mindre än vatten. Hur ska en sådan person kunna be om hjälp? Och var?

Börje Svensson skriver i en artikel för Aftonbladet;

"Pedofili är inte ett brott utan en psykisk sjukdom där personen lider av en psykisk defekt som handikappar hans förmåga att knyta an sexuellt och emotionellt till vuxna. De har ofrivilligt drabbats av en sexuell läggning som huvudsakligen är riktad mot barn.”

Läs gärna hela artikeln här.

Om samhället hade haft en bredare förståelse för de mekanismer som driver en pedofil och en vilja att behandla personer med den sexuella störningen, så kanske fallen skulle minska. Kanske skulle man kunna fånga upp åtminstone några av dessa individer innan de går över gränsen till det oförlåtliga. Det finns ett stort mörkertal som inte handlar utifrån sina böjelser. Åtminstone inte än. Att demonisera pedofilen hjälper varken samhället eller de utsatta barnen.

Det enda det bidrar till är att skjuta det vi förfäras över längre ifrån oss.

Märk nu väl att jag talar om pedofilens tankar innan dessa byts ut i handling. Det finns inget som kan försvara ett sexualbrott mot barn, men det kan kanske finnas sätt att förebygga dem. Ett sexualbrott mot barn är, och förblir, förkastligt och ska straffas hårt om det utförs. Straffen är, tycker jag själv, alltför lindriga idag.

Sverige har idag behandlingsprogram med kemisk kastrering som går ut på att sexualbrottslingar frivilligt tar medicin i kombination med annan behandling. Inlägg om ofrivillig kastrering som straff kommer som förslag då och då, och jag tror detta är en debatt vi kommer höra mer av i framtiden. Om den dömde pedofilen ”avväpnas” och oskadliggörs innan återinförande i samhället, kanske behovet av ett register försvinner?

Det kan kännas som en tillfredsställande lösning att hänga ut de dömda pedofilerna. Tyvärr tror jag dock vi alla förlorar på det i slutändan.

//Stina Bergström

Några tankar om yttrandefrihet av Nina lagerkvist

Jag anser att alla har rätt att uttrycka sina åsikter på Internet,
något som dessutom är grundlagstadgat via YGL och TF, om än
med vissa undantag, som att det är förbjudet att förtala andra.
Det kan ju tyckas vara självklart och bara vanligt sunt förnuft men
det verkar ändå inte hindra vissa från att skriva vad som helst om
mer eller mindre vem som helst.

Ta som exempel flashback.info där du kan hitta skvaller om
både kända och okända svenskar.
I otaliga skvallertrådar berättar medlemmar detaljer om andra
människors privatliv. Mycket av det är såklart harmlöst och
vardagligt men det förekommer också både grova påhopp och
kränkningar mot personer som allt som oftast inte får någon
chans att dementera eller förklara sig.

I en tråd om Paradise Hoteldeltagarna kan man läsa att en av
tjejerna i programmet var i Kroatien föregående sommar och under
under en vecka där haft sex med 2-5 killar. Är inte detta sant så
utmålas tjejen som värsta slampan, och om det nu är sant, vilken
roll spelar det att hon har ett aktivt sexliv? Gör det henne till en
sämre människa på något sätt?

Man kan undra över vad dessa skvallertanter får ut av att
skriva nedvärderande kommentarer och sprida lögner som de
oftast aldrig behöver stå till svars för. För det är så det är,
de kommer undan med det.
Det är nämnligen den person som blir utsatt för förtalet som
måste göra en anmälan, men om man inte vet om att man blir
omskriven i mindre smickrande ordalag är det inte lätt att agera.

Med den frihet Internet erbjuder gemene man att
självständigt förmedla sina tankar och ideér kommer också ett
stort ansvar. Ett ansvar som vi i vardagen verkar ta större
hänsyn till. Att verbalt hoppa på andra människor och tala
kränkande om andra ter sig mindre troligt när vi direkt får ta
konsekvenserna av vårt agerande.

Internet erbjuder ett visst skydd för dem som inte öppet vill stå
för sina åsikter och sitt tyckande och tänkande.
De kan gömma sig på forum som de personer de baktalar kanske
aldrig kommer i kontakt med. Genom skapandet av alias står det
inte alltid klart vem avsändaren som spyr galla är.
Och inte minst skapas det ett klimat där man triggar varandra att
hitta nya smaskiga, sanna eller osanna, detaljer om andras liv.

Den här sortens sidor skulle självfallet inte frodas som de gör om
ingen läste på dem. Man behöver ju inte vara medlem för att få
läsa och ta del av snaskigheterna. När man som
medel-Svensson sitter vid sin dator och fnissar åt skvallret
tänker man inte på sin egen roll i det hela. Man läser att den
namngivna PH-tjejen knullar runt, sen ser man henne på tv och
fäller en kommentar om hur lösaktig hon tydligen är och polaren
bredvid i soffan som själv inte läst om det tänker att hon verkar
vara en riktig liten slampa och så är ryktesbollen i rullning.

Kanske klarar vi inte av att vara självcensurerande.
Kan det vara så att lagen behöver skärpas, ändras? Göras om så
att den som upptäcker något som verkar vara osant och förtal
kan göra en anmälan utan att själv vara den utsatta. Själv vill jag
inte att det ska bli en ökad kontroll och någon sorts statlig censur
på nätet där det fria ordet inte längre är så fritt.
Inskränkningar i den yttrandefrihet vi är så stolta över i
Sverige är allt för stora kliv bakåt i utvecklingen och ett hot mot
vår demokrati.

Jag hoppas vi slipper lagändringar. I min version av Internets
framtid tror jag att mycket av det här simpla beteendet har
försvunnit, helt borta kommer det dock aldrig att bli men jag sätter
min tilltro till kommande generationer. Till alla de som växt upp
med Internet som en naturlig del av livet och som tillämpar
samma vett och etikett på nätet som de gör i vardagen.
Till alla de med självaktning och insikt om, att som man behandlar
andra blir man själv behandlad.

Så mina slutord till er är; Behandla vår generösa YGL med
respekt så respekterar lagen dig tillbaka ;)

Reklam på bloggar av Anton Dyberg

Att skriva och publicera vad man tycker och känner för på en blogg kan tyckas självklart. En åsikt, en anekdot, en känsla och så vidare – det är väl det bloggandet går ut på, om jag förstått det hela rätt. Men om jag helt plötsligt skulle tycka att Hopes nya Pre Spring 2010-kollektion var asgrym och sedan publicera det på min blogg, skulle jag då bryta mot lagen? Och hade det varit ännu värre om jag råkat få några egna smakprov från kollektionen? Min åsikt kring detta är att jag självklart skulle få göra detta utan några som helst komplikationer.

Det finns dock en del meningsskiljaktigheter gällande detta och det kan vara svårt att pricka rätt när det gäller denna typ av marknadsföring.

Vi börjar från scratch:

För att en webbplats ska få ett grundlagsskydd krävs ett utgivningsbevis. Detta utgivningsbevis ansöks om hos Radio- och TV-verket och kostar från 2000 kronor. Följande är från Radio- och TV-verkets guide ”Att publicera på internet”:

”Utgivningsbevis kan endast utfärdas om databasen

1. tillhandahålls på särskild begäran

2. är väl avgränsad och framstår som en databas

3. bara kan ändras av den som driver verksamheten

4. tillhandahålls allmänheten

5. har anknytning till Sverige

6. har en behörig utgivare utsedd

7. har ett namn som innehåller ett domännamn

8. har ett namn som inte är förväxlingsbart med namnet på en annan databas som finns registrerad hos Radio- och TV-verket.”

Tittar man närmare på förklaringarna av förutsättningarna ser man att punkt 3 sätter käppar i hjulet för bloggsidorna. Den punkten säger nämligen att ”inga diskussionsforum, kommentarsfunktioner eller liknande tjänster där användarna kan lägga in meddelanden utan att dessa först granskas och godkänns av den som driver verksamheten (s.k. omodererade tjänster) får förekomma i databasen”.

Med detta kan vi alltså konstatera att bloggar inte får något utgivningsbevis, eftersom – såvitt jag vet – alla bloggar har kommentarsfunktioner som inte förmodereras.

Alltså: Svårt att få grundlagsskydd som bloggare.

Om vi då återgår till min hypotetiska blogg med ett fett inlägg om Hopes nya kollektion, vad hittar vi för fel?

Visst, det kan tyckas oetiskt att ta emot ”gåvor” för att skriva några lovord om ett visst företag. Men vad säger egentligen lagen? Inte så mycket, skulle jag vilja påstå. Som Linn skrev tidigare så handlar det mycket om tolkning.

Tjänster och gentjänster är min personliga tolkning.

För om alla bloggare där ute ska vara riktigt ärliga, så går det väl bara ut på en sak i slutändan – att få många läsare. Och vad leder många läsare till? Jo, till möjligheten att annonsera och tjäna pengar på bloggen.

Vart tog etiken vägen då? Den försvann någonstans längs vägen där pengarna och ”gåvorna” började visa sig.

Men – det finns trots allt några rader om vad lagen säger angående detta i 9§ Marknadsföringslag (2008:486) om reklamidentifiering:

”All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring.
 Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet inför uppföljande framställningar.”

En del tycker då säkert att det är mot denna lag att publicera blogginlägg som direkt gynnar ett företag. Min åsikt är att ett blogginlägg, helt format kring en produkt från ett visst företag, är ganska klar marknadsföring. Skriver jag ett inlägg som endast handlar om hur grym Hopes nya kollektion är, så tycker jag att det faller inom lagens ramar för hur det identifieras som reklam.

Att läsare också luras av bloggarna håller jag inte med om. Om jag nu skrivit några goda ord om klädmärket Hope för att få en skjorta från dem, betyder det ju att jag antagligen gillar märket och vill ha deras skjorta. Sedan är det ju upp till läsaren själv att göra ett aktivt val om huruvida han eller hon ska hålla med och i slutändan eventuellt konsumera.

Jag skulle vilja säga att encoding/decoding kan appliceras ganska väl här, då mitt meddelande kodas in tydligt och sedan behandlas olika hos olika mottagare – konsumera eller inte konsumera.

Reklam på bloggar- ett juridiskt problem?

Att blogga är något som på senare tid blivit väldigt vanligt att göra, och antalet bloggare samt läsare av dessa expanderar snabbt.

Vissa använder bloggen som ett redskap för att kunna hålla kontakten med vänner och familj som man kanske inte annars talas vid med alltför ofta.
Kanske skapar man en blogg för att sprida kunskap inom ett specifikt område som man vet mycket om?
Många nya bloggar är såkallade modebloggar eller vardagsbloggar med inslag av mode, där man kan läsa tips från bloggaren på vad som är snyggt, rätt och exklusivt att göra eller ha på sig.
I flertalet av dessa bloggar förekommer det att bloggarna alltså förespråkar produkter, saker eller märken.
Ivissa fall framgår det dock inte i blogginlägget att rekommendationen av dessa saker egentligen är ren marknadsföring, från ett betalande företag.

Blondinbella.se är Sveriges största blogg, som skrivs av Isabella Löwengrip. Detta är en 18 år gammal tjej som lever det liv vilken femtonåring som helst hade önskat sig, och jag har valt att exemplifiera just den här bloggen i mitt inlägg.
Bloggen har blivit granskad av Konsumentverket år 2008, efter en intervju där Isabella Löwengrip själv uttryckte att hon tjänar pengar på att nämna olika produkter i sin blogg.
Detta enligt en artikel från journalisten.se den 15 december 2008.
Enligt samma artikel har en jurist på Konsumentverket uttalat sig om att ärendet är avskrivet, då de inte kunde bevisa att dold reklam förekom på bloggen.

Hade jag själv blivit erbjuden en produkt för att marknadsföra denna, hade jag förmodligen gjort det. Åtminstone innan jag läste den här kursen och inte hade en aning om vad som egentligen gällde för marknadsföring på bloggar, eller reklam överlag.

Ett företag ser förmodligen den här typen av marknadsföring som ett billigt och effektivt sätt att slippa betala stora kostnader. Det är lättare att "skänka en gåva" till någon som sedan gör jobbet åt en, än att lägga ner tid och pengar på att nå rätt målgrupp med en ny reklam och dyra omkostnader.
Jag kan tänka mig att det är på grund av okunskap som många bloggare går med på den här typen av betalning. "Gratis är gott".

Hur som helst anser jag att jag själv väljer vad jag är intresserad av och vilken reklam jag köper. Däremot kan jag se ett problem i att en stor blogg som blondinbella.se har många unga läsare som eventuellt inte har förståelse för vad det som rekommenderas innebär.
Läsarna kan få fel syn på vad de ”behöver” eller vad som är ett ”måste” inom tillexempel årets vårmode. Tjänar de inte egna pengar eller har en rik förälder som kan och vill köpa allt vad som höjs till skyarna av bloggarna, kan de komma att känna ett utanförskap.
Falska behov är lätta att skapa genom reklam, inte minst hos unga läsare som ser bloggerskan som sin största förebild.

Att yttrandefrihet är en grundlag, och att man därför har rätt att sprida information och åsikter borde det innebära att Blondinbella får lyfta fram enskilda produkter som hon anser är bättre än andra. Men om ett företag anlitar Blondinbella för att göra reklam åt dom blir detta en typ av marknadsföring, och faller inte längre under yttrandefrihetsgrundlagen.
Istället blir detta ett ärende för marknadsföringslagen.
Man måste alltså skilja på om det som skrivs på blondinbella.se är i ett kommersiellt, eller icke- kommersiellt syfte för att veta vilken av lagarna som ärendet faller under- om det finns ett ärende.

Framgår det inte klart och tydligt att det är reklam som visas, blir detta alltså ”dold reklam”- och detta är inte enligt lag rätt.

Jag tror att anledningen till att det inte finns några fall där en blogg blivit fälld för att ha publicerat reklam utan att visa detta, är att lagarna inte hunnit med i utvecklingen av internet och allt vad det medför.
Mitt första intryck var att bloggande borde vara något som skyddas av tryckfrihetsförordningen, men efter att ha sökt fakta fann jag att det alltså är yttrandefrihet på nätet.
Om lagarna och bestämmelserna blir bättre utformade för den här typen av skrivande, är jag säker på att inte reklam på bloggar kommer att vara ett lika stort juridiskt problem som idag.


-Frida Bergman.