Pressetik vid känsliga händelser av Karolina

Tsunamin skördade över 500 svenska liv i Sydostasien julen 2004. Media reagerade medan politiker tittade på. Bilder, filmer och intervjuer med drabbade spreds snabbare än vinden och det eviga lösnummerkriget var större än någonsin. Vem sätter egentligen gränsen om vad som ska ges ut och finns det undantag?

En katastrofsituation är alltid unik och dess konsekvenser är beroende av händelsens omfattning. När katastrofen är ett faktum är dock alltid information och kommunikation en viktig del av katastrofarbetet.
Flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004 är en mycket unik händelse då de etiska spelreglerna drogs till dess spets. Vi lever i ett samhälle som hela tiden är i ett behov av information. Jag pratar om masspridning av nyheter ut i alla dess former och kanaler.

När en katastrof inträffar är nyhetsflödet på högvarv och det är upp till Gatekeepern att sätta dess gränser. Dock är vi, den stora massan, hela tiden i behov av uppdatering. Vi vill se nya bilder, få ny information och vill väcka nya känslor. Vi har inget behov av upprepningar. Därför är också media ute efter att stilla vår nyhetstörst, starkare bilder och mer närgående texter. Om inte de ger ut materialet så kommer någon annan göra det, det kommer alltid finnas någon som inte tvekar.
Enligt medieforskarna Dan Kärreman och Mats Alvesson bryter många nyhetsjournalister de eviga moralfrågorna genom jobbet. De lämnar sina personliga åsikter om rätt och fel hemma och förvandlar sig till företagets verktyg. I denna process är det lätt att etiken glöms bort.
Samma forskare hävdar också att journalister avhumaniserar intervjupersonen. Människors liv blir till råvaror för den kommersiella medievärlden och moralregler som gäller vid vardagliga kontakter åsidosätts.

Under Tsunamikatastrofen så intog journalister en informerande roll och granskning var något som kom i andrahand. Jag har läst boken ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak” som är en skildring om Pigge Werklings upplevelse under katastrofen. Han förlorade sin fru och sina två söner den morgonen.
När man läser boken så inser man att de drabbade i katastrofen förlitade sej starkt till media och journalister och använde dem som informationskälla. Det var ett spel mellan två parter som handlar om att ge och ta.

Någon som hjälpte Pigge att hitta sin familj var en österrikisk man vid namn Mex Fischer. Han såg vad värmen gjorde med de döda kropparna på stranden och bestämmer sig att agera. Han gick runt och dokumenterar alla döda genom att fotografera deras ansikten. För att sedan nå ut till den stora massan lade han ut allt på sin hemsida. Detta blev ramaskri och det ansågs vara tveksamt att lägga ut döda kroppar på internet.
Själv tycker jag att tanken var god. När en katastrof inträffar så vidgas alla gränser. Det som förut var helt oacceptabelt blir plötsligt godtagbart. Han ville hjälpa de drabbade. Ge dem en chans att få ett svar på vad som hänt de nära och kära innan det var för sent. Som jag nämnt tidigare så krävs det en ny handlingsplan för varje katastof då varje katastrof är unik. Vad jag menar med detta är att vad Mex Fischer gjorde skulle aldrig varit acceptabelt i sammanband med tex Göteborgsbranden. Jag skulle nog påstå att det har med Pracce's idé om nyhetsvärdering att göra.

Vad jag försöker komma fram till är att ingen katastrof är den andre lik och för varje händelse krävs ett par nya ögon. Det som gjorde Tsunamikatastrofen så unik är att det drabbade hela jorden på ett eller annat sätt. Allt sattes på spel, media, regeringen och det globala samspelet mellan olika länder. De etiska reglerna inom media fick en helt annan roll. Jag tror att detta berodde på att regeringen reagerade så sent och media tillät sig då att tänja på de etiska gränserna. De gjorde det för att få upp ögonen för de som vägrade inse att en katastrof inträffat.

Efter tsunamikatastrofen gjorde krisberedskapsmyndigheten en undersökning om hur allmänheten uppfattade media under denna tid. Enligt den så hade allmänheten större förtroende för media än för regeringen och vilket bevisar att media gjorde ett bra jobb. Förvisso bröt de många regler och försummade några av de etiska reglerna men de lyckades ändå uppnå det de strävande efter, att informera och få samhället att reagera.

Karolina Johansson